dikter

Det lägrar sig alltid en sorts illavarslande stämning över
människor som snart ska gå sönder. Man kan ta på dem,
men man kan inte hålla ihop dem. De rinner som sand
mellan fingrarna på en. Som om de redan har bestämt sig.

* * * * * * * 

Hit skulle vi kunna gå.
De lila skuggorna blandar sig på din hals. Ger sken.
Ingen annan ser dig som jag. Genom ett mjukt punktuellt
flimmer.
* * * * * * * 

Människor som ska försvinna smyger sig alltid iväg under
natten. De väntar tills man har somnat, och när man vaknar
är de borta.
Det är detta faktum som ligger till grund för all sömnlöshet.
* * * * * * *

EFter att ha tillbringat en natt på ett flygfält vet jag,
att på somliga banor landar aldrig några plan. De ligger där,
lika raka och stilla som andra, men mörka. De har glömt
hur man blinkar med lamporna.

 

Annonser